too cute to prostitute

(skrev den under två timmar på en kväll så shhh)

Tal om framtiden

 

Hej jag heter Ada och jag är det främsta exemplet på en generation som är rädd för framtiden.
Ordet framtiden gör mig bara ledsen och grå. Frasen ”Att blanda in i samhället” kommer i åtanke när jag tänker på min framtid. Inte ”Följ ditt hjärta” eller ”Gör som du själv vill”.
Låt mig förklara. Här ska jag dramatisera diverse conversationer jag har haft med närstående vuxna om min framtid

 

-          Fröken, fröken! Jag vill bli britney spears

-          Ja men vad söt, lilla gumman, men jag tror inte att det blir så…

Fem år senare

 

-          Maggan, jag vill  åka till LA och bli känd som pop stjärna

-          Nejdå, kanske bäst om du stannar här och pluggar lite först.

Fem år senare

 

-          Mamma, jag vill gå på jazzlinjen

-          Nej , Ada, välj något du är säker på. Du kommer inte bli en stjärna om du tror det.

 

Det var meningen som träffade mig hårdast. Ens egna mor nekar min passion att göra något jag har alltid velat syssla med. Det gjorde ont för att någonstans i mitt huvud fylld med mina fantasier om framtiden är en röst som har förföljt mig hela mitt liv som alltid har sagt ”du kan inte”. Jag blev uppvuxen att alltid ta den säkra vägen, för att undvika att bli sårad.  Att jag borde skita i min dröm av ett liv i musik och istället följ det spåret som blev satt för mig och många andra tonåringar, ett förlorad intresse för skolan, tvånget fortsätta studera och sedan gå ut och jobba med något jag aldrig har velat jobba med i första hand. Ordet framtid har blivit smutskastad och har nu en negativ klang till det. 

 

På tal om skolan, i nutid är många pushad till en bra framtid redan som lågstadiebarn. Enligt en artikel i bbc.com är barnens framtid i korea redan bestämd när barnen ska få göra ett prov som avgör vilken skola de ska gå. I nederländerna har många skolor en system där de delar upp de smartaste barnen och de lite mindre begåvade barnen i en skala av ett till tio på ett prov de gör när de är åtta och sedan delas upp i grupper. Det är det som gör alla i min generation rädd. De blir stressade som ung och förlorar deras barndom mycket tidigare än de förra generationerna.

 

Något som alla vi i det här rummet har valt är gymnasievalet. Du kan förstå vilken ångest alla har upplevt genom tiderna och även nu. De känner ångest över betygen, skolan och framförallt rädslan att man har valt fel. Och sedan att man senare i livet kommer att ångra att man inte väljade något man faktiskt var intresserad av, det är en ånger som kan vara hela livet.

 

Det är många som känner så och är rädd för att görafel och det är därför många väljer att skita i allt. Det är en sådan hög arbetslöshet att många har redan givit upp för att de inte ens orkar försöka. Även med ordinarie jobb är det fortfarande stor konkurens på grund av att alla är pressade till att skaffa ett jobb och bra utbildning. Man verkligen måste jobba hårt för att kunna få ett jobb, om ens ett drömjobb. Man har blivit uppväxt med att inte tänka på det man vill göra och istället är det väldigt många som siktar lågt. Många har tagit upp att leva ”yolo” livsstilen och vill aldrig växa upp. De stannar hemma och slösar bort sitt liv med andra saker att distrahera sig med. Man glömmer bort att om man verkligen är passionerad och tycker att det man är insatt i är rolig blir sökandet av jobb inte längre sedd som slöseri. Varje steg mot sitt mål är aldrig slöseri.

 

Ibland känner jag att drömmar förblir drömmar och det är bara onödigt att tänka orealistisk. Jaghar tappat mig bland verklighetens pessimism. Men det är inte slutet än, jag är fortfarande ung och det är inte framtiden än. Jag ska förvandla min rädsla till erfarenhet, jag ska använda orden som har försökt att dra ner mig till ord som jag kan använda för att bevisa för alla att jag kan. Rösten i mitt huvud som har följt mig hela livet ska jag tysta ner tills den förblir en tyst viskning som inte är stark nog att höra. Jag förstår nu att det var inte andra som hindrade mig, det var mig själv som lyssnade på dom. Om jag råkar välja fel väg är det alltid bara att följa tillbaka sina spår och börja om.

 

Om några år när mitt barn ska tala med mig om hennes drömmar tänker jag aldrig säga något som jag har fått höra hela mitt liv. Jag ska krama om henne, säga att hon är osårbar och om någonting verkar som om det inte går hennes väg, då är det alltid att bara gå tillbaka, medveten om faktumet att den nya vägen man går är den rätta vägen. Nu vänder jag mot er och citerar Paulo Coehlos bok Alkemisten som inspirerade mig att skriva denna tal:  ” När du vill någonting verkar hela universum för att du ska kunna uppnå det. Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas.” 

Förresten, ja fröken, jag kommer nog aldrig att vara Britney Spears men någon dag kommer jag att bli Ada Fermina: superstjärna.