Okej det räcker med min tumblr dump.

Har subscribat på dessa godingar ett lång tag. Får så jävla mycket inspo, speciellt när det gäller loppis och DIY.

(bilder från paula)

 

 

 

 

 

 

 

 

Mina första veckor har varit bekvämt på något konstig sätt. Jag längtade efter hur simpelt det var under vårterminen i nian, det kändes som om verkligheten av gymnasiet var flera ljusår bort och att jag behövde inte oroa mig för att så länge jag har mina vänner på min sida kan jag klara av allting.
Jag har hittat på en tidpunkt som heter verklighetshöst. Det är när ens sommarflört kyler ner och slutar höra av sig, det är ens kompisar byter kompiskrets och lämnar en ensam i det vilda gymnasiet världen, det är när man är en stressad röra som aldrig lyckas hitta ett lugn.
Jag är inte en stressig människa, skolan och läxor har aldrig riktigt varit min grej. Många säger att gymnasiet kommer att ta kål på mig om jag fortsätter med mitt “sommriga” inställning på livet.
De hade rätt, jag längtar efter sommarens schema. Sova, äta, internet och till slut film. Ibland fick min kreativa sida komma ut och jag skrev låtar som handlade om mitt oexisterande kärleksliv. Jag är väldigt introvert på sommaren, jag vill helst spendera tid med mig själv så jag hinner fundera och planera vad jag ska göra när skolåret börjar eller vad jag har gjort förra terminen. Nu har jag ingen fritid kvar och lärarna märker att jag slarvar.
Att vara social är mitt egna lilla “escape”. Skillnaden mellan sommaren och hösten är att det är ett stort plus för mig att vara social. Det skapar nya vänskapsband och det är rätt viktigt för en bra gymnasietid. Jag kanske ser på det hela på ett kliniskt sätt men jag måste ändå tänka på mig själv för en gångs skull.

Till slut visar det sig vilka man verkligen ska ge tid och kärlek till. Pojkvänner, vänner och även familjemedlemmar.

Här får ni en liten berättelse från min favorit författare, Paolo Coehlo:
Of course things don’t always happen they way we wish they would. There are moments in which we feel we are seeking something that is not meant for us, knocking on doors that don’t open, waiting for miracles that don’t manifest themselves.

Fortunately that is the way things are – if everything went the way we wanted, soon we would no longer have anything to write about, nothing to guide our daily thoughts. This script serves our dreams as nourishment, but to our battles as energy. And as it always happens with the warriors that spend all their energy in the Good Fight, there are moments in which it is best to relax and believe that the Universe is still working for us secretly, even if we cannot comprehend it.

And so, let us allow the Soul of the World to fulfill its mission, and if we can’t help, the best way to collaborate is to pay attention to the simple things in life; the sunset, the people in the street, the reading of a book.

However, in many cases, time continues passing and nothing exceptional happens. But the true warrior of light believes. Just like children believe.

Because they believe in miracles, the miracles begin to happen.

Because they are certain that their thoughts can change their lives, their lives begin to change.

Because they are certain they will find love, this love appears.

Sometimes they are disappointed. Sometimes they feel hurt.

Then they hear the comments, “you are so naïve!”

But the warrior knows it is worth the price. To each defeat, there are two conquests in his favor.

 

"I want to believe that I’m not wrong. I want to believe that life isn’t full of darkness. Even if storms come to pass, the sun will shine again. No matter how painful and hard the rain may beat down on me." av Natsuki Takaya

 

 

 

 

 

'

 

Idag (eller snarare, igår) diskuterade vi om föreningar och vilka vi skulle gå med i. Två tjejer, en tjej jag hade lärt känna ett par veckor sen och en annan tjej som jag skulle kunna kalla för sjukt nära vän, sa att de skulle gå med i de literära föreningen. Jag ville bidra till samtalet och sa att författaren Paulo Cuelho var en av mina favorit författare. “Haha du har inte alls läst det där” hörde jag komma ifrån min nära väns mun. Hon var skeptisk över att jag läste. Jag tog illa upp men senare tänkte jag “undrar om många tycker likadant som min vän här? Är det många som tror att min utåtriktade personligheten leder till ett liv utanför böcker? Är det för att jag är inte så tyst på lektionerna?” Ibland tänker jag hur svårt det måste vara för andra att förstå att varenda människor har faktiskt ett djup. Ingen är extrovert hela vägen. Att hitta ett mittpunkt är personlighetens egna lilla mål.

Okej, ursäkta för att jag började babbla från ingenstans men det här är ju min personliga blogg. Jag får väl dela mina tankar hur jag vill. Ingen läser ändå så!

 

 

because you are my destination.

 

 

   

 

 

Ni som jag stolt kan

kalla för kompisar, jag älskar er.

Jag förstår inte hur ni har orkat

med mig men jag tackar med hela mitt hjärta

för att ni har stannat med mig.

Ni har fått mig att känna mig speciell och

älskad. Ni är vackra människor och

utan er skulle jag vara en hemsk

människa utan något glädje eller själ kvar.

Oavsett vad som händer så

kan jag säga att ni kommer att

förändra mitt liv i framtiden och personen

jag blir sen är personen ni har skapat.

 

Sista bilden är mina bibblobästisar!